Holland

2009-08-29 [00:44] 

Pratar med dig på rasslig linje frå holland. Du står på en parkeringsplats och fryser. Jag vill vara med dig för att du fryser. Och för att jag saknar dig. Jag säger det också. Jag saknar dig. Du är tyst i en sekund. Jag vet att det gör ont då. Jag vet hur det känns. Jag saknar dig med. Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig. Du berättar att ni ska på semester. Att du har varit snäll mot henne den senaste tiden. Att hon kanske är misstänksam, men att hon nog inte vill förstå. Jag berättar att jag ljuger. Att jag måste prata om dig för att han ber mig om det. För att jag måste. Jag vill inte, för jag vill inte vara ett svin. Du säger att du vill ligga bredvid mig på en säng och krama mig. Hjärtat slår lite långsammare när du säger så. Liksom sliter segt i bröstkorgen och jag måste svälja. Kommer det någonsin gå över? Du suckar. Hade du vart här hade du strukit mig över håret. Jag vet inte.

Jag vet vart jag har dig J. Jag vet ju det. Men du sliter i mig. River sönder sömmarna i mitt ego. Du ger mig verktygen för att förstöra mig själv. Jag ger efter. Du vet att jag ger efter när jag ser dig. Jag vet inte varför.

Du säger att du måste gå in på hotellet. Vi säger hejdå. Jag hoppas att du vet hur mycket du betyder för mig. Jag kan inte sluta tänka på dig.

Lägger på.

Det värker av separation och förlust. Av ångest och skam. Av lögner och svek. Allt orkar jag bära för att få höra din röst.

Ditt jävla svin.

 

 


sms från J

2009-08-24 [09:12] 

Var helt underbart o få spedera lite qualitytime med dig igår, det är klart att det rör runt lite i huvudet men sen igen... vem försöker jag lura? Hoppas att du vet hur mycket du betyder för mig och vad som än händer så finns det inget som kan förändra faktumet att du alltid kommer ha den första platsen i mitt hjärta... Fattar inte riktigt hur allt blev såhär.. Tänker på dig hela tiden. Saknar dig..


De perfekta felen

2009-08-23 [20:59] 

Fick känna allt igen. Fick nya minuter. Oväntat kanske. Jag hade arbetat upp en sköld av skepsism och misstänksamhet som du raserade med en enda blick. Jag älskar ditt hår mellan mina fingrar. Jag älskar doften av din hals och dina isblå ögon. Jag älskar dina händer. Dina fingrar inflätade i mina. Du gör mig levande.

Saknar dig när du går. Men det vet du redan. Vi behöver inte säga något. Vi behöver inte påminna varandra. Allt är ändå på samma sätt och likadant. Som. Det. Alltid ha varit.

Maybe another wrong can make it all right.

Du är i alla fall inte ensam om dina fel längre. Vi begår dem bägge två som en sorts fanatisk sammanlänkad dröm. Som en hemlighet som vi båda skrattar åt men som är allvarlig i botten. Vi ljuger tillsammans. Det binder oss samman. Våra fel kommer aldrig att rädda oss J.


Löv

2009-08-19 [23:12] 

Jag går från tunnelbanan. Det blåser kallt. Inskrivningsvecka. Gråmulen dag. Tomma händer. Det är snart höst. Snart slut.

Jag vägrar förlåta mig själv för vad jag lät mig slippa och göra den här sommaren. Hur friheten fladdrat under mina vingar som en fjäril i en glasburk. Och jag vägrar glömma mina fel. Mina intryck av personer jag trodde att jag kände. Av vägar jag trodde var självklara. Sen står jag bara naken framför ingenting. Framför min dator och försöker skriva något om mig själv. Men jag orkar inte. Det är snart höst. Och människor ljuger. Jag önskar att jag aldrig trott något om någon. Att jag aldrig ens lärt känna dem som vägrar sluta stanna kvar och sparka mig i huvudet fast jag redan ligger.

Inget värt. Inget kvar. Jag stryker svart hår i en nacke jag älskar men inte prioriterar i det stora slaget om min framtid. Jag lyssnar på tomma ord från alla håll. Konverserar med mig själv. Önskar att jag kunde förlåta min pappa. Men jag faller. Faller och önskar att det ville ta slut. Samtidigt skulle mitt liv vara värt ingenting utan det här.

Tar

Du

Emot

Mig?

 


insikt

2009-08-15 [16:53] 

Såg på facebook att du har skaffat flickvän. Det kändes skönt på något sätt. En förklaring på vissa saker kanske. Hon är fulare än jag. Men jag tror inte att det spelar så stor roll för dig. Det är ju också en av anlendingarna till att jag gillar dig så mycket.

Jag känner inte dig. Fick bara en liten bit. På något sätt känns det bra att de stannade där så länge. Jag kan tänka på ditt ansikte som var så nära mitt när jag vaknade och dina ögon som flackade som om du var blyg. Jag kan tänka på vad du berättade när du stod mitt emot mig på balkongen klockan fyra på morgonen. Du rökte. Jag satt och lutade mig mot räcket, invirad i ditt täcke. Och jag insåg då att jag hade kunnat känna mer för dig. Kanske mer än för någon annan. Det känns vidrigt att tänka så, men jag vet att det är sant.

Nu får jag tänka på det som var, istället för att undra vad som skulle kunna hända. Det känns bättre, mer kontrollerat. Och livet är långt. Var det meningen så var det. I så fall kan jag ändå bara vänta.


Jag vet att du har tänkt

2009-08-13 [23:33] 

Du sitter mitt emot mig på golvet nedanför min diskbänk. Det luktar svagt från ciggen som du håller under köksfläkten. Din hand är stilla. Din blick också. Du ser på mig och jag vet att just då är jag hela din värld. Du letar inga fel. Svartögonen är mörka. Mina. Och jag vet vad du ska säga. Jag älskar dig. Tystnad. Gör du?

(Samma dag hade jag åkt 4an över västerbron. Mindes mina steg på solvarm asfalt för en sommar sedan. Hur han skrek i mina hörlurar. Skrek till själen som ett brandlarm. Vakna. Hur mycket jag saknade honom då. Jag tänkte att jag hade hoppat över det där räcket om jag bara inte var så rädd för vatten. Hans kropp som alltid var varm. Och doften av hans hår. Hur det kändes mellan mina fingrar. Alla sms jag fått sedan dess. Jag vill bara säga tack för att du finns. Ingen får mig att känna mig så levande som du. Och jag ville gråta, men jag kan inte. Ville fly från allt som vägrar rinna ut i sanden. Istället avtrubbad. Jag känner inget. Bara att det gör ont. Det gör det fortfarande.)

(Jag har sex mot kaklet i ett badrum. Jag är stinker jäger och parfym, hårspray och lack. Han håller i mitt hår. Pressar mig mot väggen. Hans hand över min mun. Jag tänker inte. Jag vet att jag vill. Att jag inte kommer ångra mig sen. Att jag inte kommer förneka någonting. Ändå är allt fel, orättvist och smutsigt. Jag tycker om honom på det där besatta sättet som inte känns någon annanstans än under kläderna. Avtrubbad. Inget känns. Inte det. Inte heltäckningsmattan på ett bussgolv när jag suger av en av världens största artister. Inte lukten av marijuana. Inte en poledance till guns n roses på en efterfest. Ett fuktigt inferno av personer som folk betalar pengar för att bara få se på hundra meters avstånd. Kött. Troféer. Inget känns.)

(Ett dike och jag är fjorton.)

Han är begravd i sitt eget hopp. Förlorad i en dröm. Han känner för mycket. Det når mig inte. Det rör mig inte. Jag önskar att jag kunde känna ånger. Att jag kunde känna skuld. Men jag har glömt hur man gör när man gråter.

Ibland mår jag illa av mig själv, men jag lever fort, det är klart att jag blir åksjuk ibland. Därför sitter jag kvar. Ramar in hans blick. Fylls av det jag borde önska att jag kände.

Jag älskar dig också.
 

 

 


För dig

2009-08-05 [20:02] 

Du ser på mig från fortändan av sängen. Blicken full av sorg som får mig att vilja skratta. Inte för att jag är glad, utan för att jag är en idiot. En oberäkenlig galning som precis vridit ett varv på den där kniven som jag stack i ditt hjärta för flera månader sedan. Allt du någonsin lovat mig har du brutit. Jag svarar inte. Ditt ansikte blir uttryckslöst men du ser mig fortfarande i ögonen. Jag minns hur det var i början, när du inte ens vågade se på mig. Jag har aldrig gjort dig illa. Nej, det har du inte. Vad hade du gjort om du hade varit jag? Vilar blicken ett ögonblick på gardinen bakom honom. Den vajar lätt. Fönstret är öppet. Jag hade inte stannat kvar. Han drar efter andan. Nästan som en suck. Fäller ned blicken. Inget svar.

Han fattar inte. Han har hjälpt mig. Han har lyft mig. Han har legat bredvid mig i mörkret och lyssnat på alla mina vidriga små berättelser. Han har hört mig berätta om alla mina spel. Om all jävla smärta. Och om allt jag inte känner. Min oförmåga att känna skuld. Mitt sökande efter kickar och mitt förakt för dem som ger mig dem. Jag önskar att han visste mindre om mig. Samtidigt har han hjälpt mig genom att lyssna. Han har minskat avståndet mellan den jag är och den jag borde vara. Trots det är allting bara mörker. Bara ett töcken. Bara apati. Jag ser honom sitta där. Mitt inre är dött som en sanddyna i öknen. Ett månlandskap utan vind. Jag önskar att han kunde förstå. Hans känslor sitter under huden. De styr honom. Min känslor har jag strypt och gömt. Ju mer han ber och gråter, desto mer avtrubbad blir jag. Jag känner ingenting, knappt ens värmen från hans hand som han gömmer i min fast jag precis slitit loss en bit av hans ego och pissat på den. Jag vill känna något. Jag vill ge honom allt. Jag vill sluta mata mig själv med adrenalin och spy av äckel och förakt, som en bulimiker som sväljer smör tills magsäcken vänder kroppen ut och in. Han förtjänar något bättre. Jag förtjänar ingenting. Mina känslor är på lossas. Ändå kan jag inte låta honom gå.

Han ligger i fosterställning med ryggen mot min mage. Han huvud begravet som ett litet djur under armen. Han är varm. Så fruktansvärt varm. Om jag släpper honom så faller han. Det vet jag. Men vad händer då med mig? Står jag kvar där jag står? På min plattform av svek och besvikelser som blev till ett fundament av sten. Ett podium av hård och ogenomtränglig materia, där jag står osårbar och ensam. Iskall och vansinnig. Sinnessjuk i alla kroppens fibrer. Är han min länk till verkligheten? Är han min sista chans?

Jag stryker honom över håret. Säger att jag älskar honom och vet att jag menar det. Han svarar inte. Ligger kvar. Tyst. Ligger kvar. Han kommer inte falla inatt heller.