Gritt

Kära förbannade jävla gode Gud. Jag vet att du leker med mitt liv just nu,
jag hoppas att du har roligt. Ja, jag var full i helgen. En riktigt
karatefylla faktiskt. Det var säkert en vacker syn, du lär väl ha garvat
en del när jag ragglade runt där i korridoren med en flaska jäger med ett
sugör i efter att ha gett upp alla försök att se sofistikerad ut. Jag vet
att du kände hur jävla förbannad jag var. Kändes det bra eller? Va det kul
att se mig stå där som ett jävla fån när min bästa vän helt uppenbart hänger över mitt ragg eller vad han nu är och dessutom drar iväg med honom två gånger utan att nån vet vart de tog vägen. Förutom du då naturligtvis, din gamla skojare.

Jag har naturligtvis inte konfronterat henne om det, men jag vet ju att jag bara skulle få svaret att det hände ingenting vi var bara och hämtade öl och såg det ut som att vi hånglade? det gjorde vi verkligen inte! Problemet farsan är att jag inte alls går på det, för jag vet vad den där tjejen går för. Hon kan ljuga hon. Vad gäller honom är han antingen den största jävla player jag någonsin stött på (vilket inte vill säga lite) eller bara psykiskt störd. Jag vet inte, såklart, det är ju du som sitter där med dina förbannade ess i dina jävla rockärmar och skrattar åt mig när jag försöker bedriva en känslomässig tillvaro. Har du nån aning om hur jävla svårt det är att leva det här livet du har satt mig i? Fattar du vilken soppa det är?
Jag vill veta om det har hänt nåt mellan dem eller om det bara är jag som är sjukligt paranoid. Jag vet att de messar med varann oftare än vad han och jag gör. Och jag är säker på att han berättar saker för henne om mig. Jag tror att hon njuter av att ha kontroll. Av att veta att han är hennes egentligen och att jag bara är ett stackars offer som hon kan tycka synd om för att haussa sin egen briljans. Är jag psykopat Gud? Du är ju för fan den enda som vet. Jag känner ju att du planterar små känslobomber innuti mig som är redo att explodera när som helst. Men detonera skiten då för fan! Spräng mig i småbitar. Hört talas om harakiri Gud, det är väl roligt?

Jag drömmer om hans hud och om hur han luktar, men jag tillåter mig inte att bli kär i honom. Jag vet ju alldeles för väl hur mycket du tycker om att skoja om sånna här saker. Piffa upp min tillvaro med lite hjärtekrosseri med jämna mellanrum.

Jag vet att man inte får fråga om framtiden och sånt, men jag måste bara få be dig; snälla snälla snälla snälla du, ta inte det här ifrån mig. Jag ber dig att låta alla mina misstankar vara obefogade. Om du rövknullar mig den här gången Gud så kommer jag aldrig förlåta dig. Jag vill så gärna ha honom. Han (eller den notoriske playern) och min (så kallade) bästa vän (eller den mytomaniska slampan) får inte ha nåt på g. Det skulle förstöra mig, förtära mig, bränna mig. Du om någon vet ju vad som händer, och även om ingen annan kan se det så vet du ju hur jag blir. För det är dig jag pratar med då. Hur det än ligger till med din existens Gud så vet jag by fact att du är den enda som aldrig skulle snacka skit, som aldrig skulle backstabba mig och framför allt är du den enda som aldrig skulle lämna mig. Att du inte svarar när jag pratar med dig är kanske priset jag får betala. Vad vet jag. Hur som helst så måste jag få veta, jag vägrar bli lurad in i förnedring som en fattig tonåring från ukraina. Ge mig lite credit nu, jag behöver det. Bara den här gången. Snälla...

Jag hatar att jag fortfarande sover med J:s tröja på mig, fast det var fem dar sen vi sågs, och jag hatar att han messar mig och låter som att han brydde sig. Men det jag hatar mest av allt är att sara var på honom hela tiden i helgen, utan att ens fatta hur förbannad det gjorde mig. Missförstå mig rätt, jag är verkligen inte avundsjuk. Jag ser J som ett objekt i allt det här och jag anser mig inte alls ha någon rätt att styra över vad han gör eller vem han ligger med. Anlendingen till att jag blir förbannad är att jag föraktar mig själv så vansinnigt mycket när jag blir bortvald. Jag klandrar bara mig själv när allt går åt helvete. Sara vet om det, och ändå var hon tvungen att hänga på honom som ett jävla bandage och hångla med honom på den där jävla förfesten så att folk runt omkring mig frågade vad fan som händer. Är inte J med dig? Och jag måste rycka på axlarna och komma med ett nonchalant svar samtidigt som jag sliter sönder mina inälvor med glödande rakblad under stenansiktet. Jag hatar henne för att hon är så egoistisk, och vad hon än säger så vet jag att hon, precis som jag, är sig själv närmast. Eftersom vi är så lika på den fronten drar jag slutsatsen att hon hatar mig med. Och han då? Den där snubben som säger att han tycker om mig, och kysser mig i pannan, och som bara ser mig allvaligt i ögonen när jag säger åt honom att inte säga sånna där saker om han inte menar dem. Vem fan är han? Varför har jag hans tröja på mig? Livet är ett mysterium.

Förälskelse är ett övergående tillstånd karaktäriserat av sänkt serotoninkoncentration i hjärnan. Skiten kan botas med Prozac.

Okej, eftersom varje dag slutar med att jag sitter ensam vid datorn i min mörka lägenhet och matar min känslomässiga anorexi med argument mot min egen existens känner jag att det är läge att summera anledningarna till att mitt liv verkar barka åt helvete, för att få en schysst överblick liksom.. Alltså:

(1) Jag är en idiot och en blind människa. Och jag ljuger för mig själv.

(2) Hälften av mitt liv bedrivs på facebook.

(3) Jag har slutat förvånas över att folk stör sig på min provokativa framtoning.

(4) Jag dricker mer alkohol än vatten.

(5) Jag har börjat gå igång på dialekter.

(6) Min största hobby är att framstå som smart.

(7) Jag funderar på skjuta mig själv som straff för att jag pluggar för lite.

(8) Jag anser att jag ser oerhört bra ut.

(9) Min jävla naiva skalle håller på att fabulera ihop någon typ av emotionell historia med en kort människa som särskriver.

... och det var alltså mina största problem i livet. Och jag skiter i att de är triviala i förhållande till ett genomsnittligt brasilianskt gatubarn. Jag skiter faktiskt i allt. Game over.

Jag satt kvar där i taxin som ett skal när du gick ut o stängde dörren. Och du hade betalat. Fast pris. Jag tänkte på ditt ansikte, fast jag inte tyckte om ansikten, och insåg att jag inte visste vad du hade för färg på ögonen. Det var svinkallt ute, och stora glesa regndroppar föll mot taxins fönster. Jag vände mig inte om, vet inte varför. Ville väl inte att du skulle tro att jag redan saknade dig. Eller erkänna för mig själv att jag glömt skillnaden på att att ljuga och att hoppas. Jag fick ett sms. "Tänker på dig vackraste". Ansträngde mig för att behålla ansiktet. Skjuta bort vad det nu var som slet som vassa små krokar i skinnet.

Om du ljuger måste jag kunna säga att jag aldrig gick på det. Om du gör något med någon annan tänker jag inte bli förvånad. Jag ska aldrig bli ett offer.

Det var kö på bergshamraleden. Taxichaffisen blev grinig för att han stängt av taxametern. Jag tänkte på dig och på Sara. På hur hon såg på dig. Ville inte veta vad du tänkte. Jag visste att hon kunde ljuga, för det gjorde hon ofta för min skull. Nu väntade jag bara på att hon skulle vända lögnerna mot mig. Och det värsta var att jag förmodligen skulle märka när det hände. Men hon skulle aldrig få tycka synd om mig. Jag måste alltid vara ett steg före. Om hon tog dig skulle jag veta det. Ingen skulle få bränna mig med tomma jävla ord. Jag raderade messet och den del av mig som ville svara. Taxin stannade och jag klev ur. Isregn i mitt ansikte.
 

En fylla består av 30 procent(ig) sprit och resten medlidande. Ingen kan stå för nåt, det är därför vi gör det. Och ingen tänker hålla käften. Inte ens jag.
För på fyllan är vi alla bästa vänner.

Nån fick ett jobb eller AB, hittade ett asbra nytt balsam och lyckades här i livet. Det går bra nu, och alla vill veta HEMLIGHETEN.
För när vi tjänar på det är vi alla bästa vänner.

Nån blev dumpad, sårad, hatad eller bara bortlömd o ignorerad. Och nån jävel gick o dog också, eller gjorde det nästan men sket i o berätta det. Och plötsligt är alla där och STÄLLER UPP och klappar fint.
För när nån blir sårad är vi alla bästa vänner.

Det fanns fem personer som betydde nåt i mitt liv, men what goes around comes around
och tillslut får man betala för alla gånger man skulle ha ringt, och för allt man borde sagt o inte. Tillslut är det försent, och då har man ändå bara sig själv.
 

Så stod vi där igen, lutade mot väggen i en port i gamla stan. Klockan var kanske fyra på morgonen och kallt och jävligt va det, fast det fortfarande va augusti. Hans svarta lugg föll ned i ögonen när han pratade och han flackade med blicken, precis som han brukade. Fryser du? Undrade jag, du skakar. Han skakade på huvudet. Jag är bara nervös. Jag log och strök håret ur hans ansikte. Han luktade hårspray, det gjorde han jämt. Hårspray och holländska ciggaretter. Du är alltid nervös. Han såg på mig i några sekunder innan han kysste mig. Det finns en anlendning till det, sa han. Jag tyckte om hans läppar, de va liksom torra på nåt sätt, fast ändå mjuka. Så du har en historia alltså? undrade jag. Han nickade och jag tänkte på alla gånger han faktiskt ställt upp för mig, och jag undrade om man kunde säga att vi kände varann.

Det hade gått rätt fort ändå, jag mindes att andra gången vi träffades var vi ute på en sunkig krog på Kungsholmen och drack öl. Det var skitmycket folk där och jag hade åkt dit på vinst och förlust för att hänga med honom och hans kompisar som jag bara träffat några gånger. Han hånglade upp mig i baren och jag minns att det satt några fulla norrmän bakom honom som såg fullständigt oförstående ut. Men jag brydde mig inte, jag tyckte om att han var sminkad och smal och hade svart hår som stod åt alla håll och jag gillade att folk blev så vansinnigt provocerade. Då trodde jag att han var naiv, men sommaren gick och jag lärde känna en person som var så långt ifrån naiv som det gick att komma. Han räknade aldrig med mig. Han ställde inga krav. Jag minns en gång när vi hade vart ute och stod och väntade på tunnelbanan. Han var inte så full då, men han kysste mig ändå. Varför gör du alltid sådär? frågade jag. Vad? Jag höll fortfarande hans hand. Du ler alltid när du kysser mig. Han ryckte på axlarna. För att jag blir lika förvånad varje gång det går, antar jag.

Jag har verkligen funderat på vad det är som gör honom så speciell. Alla tycker för det första att han är konstig, och det är han ju också. Han är emo. Men jag tycker på något mystiskt sätt väldigt mycket om honom ändå. Han svarar alltid när jag ringer. Han tar hand om mig när jag är full och needy. Han är inte alls en kille som jag skulle kunna vara tillsammans med, och det vet han om. Dessutom accepterar han det, och han tar mig aldrig för given. Varför måste man ha ett förhållande som i andra ögon anses normalt? Varför måste människor vara på ett visst sätt för att man ska tycka om dem? Varför får inte stureplanstjejen ligga emo? Vad vill vi ha egentligen? Jag vet i alla fall säkert att jag inte vill fastna i en bostadsrätt på Lilla essingen med min blonda pojkvän som har snygga jeans och jobbar på Ericsson. Jag vill inte ha lån och bil och gymkort med nån annan. Inte en jävla chans. Jag har ingen aning om hur länge vi kommer att ses och om vi någonsin kommer tappa varann, men jag hoppas inte det. Och just nu saknar jag honom faktiskt. Det vet han säkert också om för den delen. Han känner ju mig.

Fan vad jag fryser. Jag drog upp blixtlåset på min jacka. Han såg på mig i några sekunder och jag tänkte att jag nog aldrig har sett någon med samma ögonfärg som han. Sen tände han en cigg, en svart cigg från holland, och så tog han min hand. Vi drar hem till mig. Kom nu baby, så går vi.
 

Leave your emotions at the door

Ett citat som jag såg i nån realityshow på discovery när jag stod på gymmet. Och på nåt sätt passade det så himla bra. Gråta kan man göra hemma. Om man kan. Jag gråter inte. Det är inte min grej. Däremot känner jag mig så jävla lurad hela tiden. Jag vet att jag ältar, men jag kan inte sluta känna mig som en jävla faliure så fort jag tänker på honom, vilket jag gör hela tiden av nån outgrundlig anledning. Jag har kommit fram till att det inte är normalt att bete sig som han gör när han bara har träffat mig tre jävla gånger. Allt är bara taktik, det kan inte va på nåt annat sätt. He's doing his little thing, playing his little game, and being a little bitch. Han kommer aldrig lura mig. Jag undrar hur många brudar i varje land som han får att känna sig speciella varje dag för att de inte fattar bättre. Eller föresten så skiter jag i det. Det han säger är bara ord. Ord har aldrig betytt nånting i min värld.

Jag fick det med mig det från min pappa, det är jag säker på. Den där misstänksamheten som jag lovade mig själv att aldrig fastna i. Men det är svårt när man är uppfödd på ostron och ironi. Dödssynderna fick jag skrivna på näsan innan jag ens visste vad de innebar. 

Naivitet, Kärlek, Svaghet, Misslyckande, Drömmar och Beroende.

Jag är ingen jävla suck-up. Han får höra av sig om han har nåt att säga, och jag vägrar vara avundsjuk på S för att han tar sig tid att prata med henne men inte med mig. För jag känner fan mig själv. Jag känner det där spelet som alla kör, och som de spelar så bra att de lurar sig själva.  Och som ett jävla svar på hans patetiska vanföreställningar om livet kan jag bara citera NIN; in my nothing, you meant everything to me. Ingenting är fan på riktigt! Bara så ni vet det! Inte ett jävla skit. Och om jag någonsin skulle vara bitter eller nere för hans skull, vilket jag ju egentligen förbjudit mig själv att vara, så skulle jag aldrig någonsin visa det. Det sa jag till S idag. Du kommer aldrig få se mig gråta över en jävla grabb. I alla fall inte över nån som inte ens kan säga "u". Leave your emotions at the door. For fuck'sake. Han ljuger ju för sig själv stackarn, och för mig, skillnaden är bara att jag inte går på det. Jag vill bara ha honom för att han inte hör av sig, för att han är i jävla tyskland och dricker sprit och sätter på nån ukrainsk trettonåring på nåt jävla hotellrum. När jag väl ser honom så vet jag ju att han är lite för kort, att han särskriver, att han har skumma kläder och att han inte kan prata ordentligt, och ändå blir jag bitter när han inte är här. Fan också.

Jag har ingen anledning att tycka synd om mig själv längre. Jag bara vet att något fattas, och inte ens det stör mig så mycket. Men jag kan bli arg på mig själv för att jag saknar att vara deprimerad och att ha en anledning att känna ångest. Jag vill hellre må dåligt än att må som ett skal runt en jävla ocean av ingenting. Ingenting gör det för mig längre. Inget kan få mig att sluta vara så jävla trött på mig själv mitt i min självupptagenhet. När J var här i helgen kändes det bra först, men sen lite konstigt. Jag har ju varit så besatt av honom, och nu när jag ser mig i ögonen och säger att jag är underbarast på jorden så tycker jag bara synd om honom som säger så. För jag kan inte ta till mig det. Det rinner av mig som vatten, och jag kan inte svara. Inte säga något han vill eller förtjänar att höra. Och jag kan inte säga att jag saknar honom och mena det. Och han gör ju verkligen allt som om han menade det, allt han säger, varje gång han ser på mig och den där kramen som utlöste alltihop. Han fångar mig fortfarande när han kramar mig, i alla fall ett tag, och jag önskar bara att jag visste varför jag inte kan känna för honom som han känner för mig. Varför jag inte kan känna för någon alls som jag kunde känna förut. Jag vet att jag borde, för det finns så många som förtjänar det, men jag kan inte för jag blir misstänksam och fördömande och jag ljuger så dåligt att det är ett under att de går på det. J skriver att han saknar mig, att han tänker på mig hela tiden där ute i europa. Att turnén är skitkul men att han vill komma hem till sverige så vi kan ses. Och plötsligt känns det så sjukt att han är känd och att folk ser upp till honom, och att jag var en av dem som lyssnade på deras musik och gick på deras konserter. Kanske är det det som gör allt så fruktansvärt hårt ibland, att egentligen så är alla bara vanliga små människor som för det mesta har känslor... Om jag bara kunde hålla mina löften till mig själv.

Waiting for the one,
The day that never comes
When you stand up and feel the warmth
But the sunshine never comes