Sån är jag

2018-10-22 [20:26] 

Om jag skulle vara lycklig? Jag vet inte, för jag har tappat koncepten. Eller kanske aldrig haft dem. Jag kan inte se det framför mig. Det känns ibland som att lycka är som drömmar, så fort de blir verklighet har de i själva verket. Dött. 

Jag har det som jag har strävat efter. Jag har ett jävla fint jobb, på stället där alla vill jobba, med härligt jämställda och sköna medarbetare. Vi har inget snack. Det där som får mig att stirra tillbaks på alla äckliga jävla män, strax 40, som stirrar på mig från sina plats på tunnelbanan. i sina fula grå kläder, under sin jävla keps som de är för gamla för. Och när jag stirrar tillbaks, kanske ackompanjerat av en inte särskilt passivt aggressiv gest och spottar tillräckligt högt för att alla ska höra. "Vill du nåt eller?". Och den undvikande blicken i golvet. Det hade du inte väntat dig din horunge. Och så rätar man på nacken, så som alla brudar alltid borde göra. För det har jag fattat. Några sånna män har vi inte på jobbet. Vad jag vet. Även om jag i hemlighet tycker att det är tråkigt, och i min ensamhet, eller snarare två- eller tresamhet med nära vänner. Fortfarande tillåter mig att skämta om det man inte får skämta om. För sån är jag. Sorry. 

Jag har mina föräldrar. Som jag äntligen pratar med igen. Som har mognat. Det har jag också lärt mig. Att det är fan inte ungarna som mognar. Det är föräldrarna, där det efter mycket om och men, ett jävla rabalder och becksvart tystnad i många år, äntligen går upp ett ljus. De har dock inte fattat det här med den nya tiden. Att det inte är ett dugg jävla synd om alla sparkade chefer som tafsade sig igenom en hel karriär och sedan tronade på sina feta arslen tills upproret tog dem. Sånt fattar inte morsan och farsan, för de är för gamla och traditionella. För att lära sig sitta. Men det må vara dem förlåtet.

Och jag har en sambo med mjukt svart hår, starka armar och ett ännu starkare pannben. En riktig karl. Ett kap. Som ändå traskar upp ur sängen på morgonen och gör frukost för mig. Står och sjunger i köket i bara kallingarna och är sådär jävla underbar som jag trodde att man inte kunde vara. Med mjuk röst ringer han från Tyskland eller var han nu är och jobbar och berättar hur mycket han saknar mig och jag vet att det är sant. Och själv sitter jag hemma i soffan, dricker vin och onanerar till minnet av hur han kör mig mellan brösten tills han kommer i mitt ansikte. Och andra romantiska saker. För sån är jag också. Uppenbarligen. 

Hur otillräcklig man ändå är. Trots sin snygga designjacka med våldsdödad hundpäls på kragen. Hur dubbelmoralisk man är när man predikar om det ena och det andra och står upp för det som för tillfället verkar bäst. När man är svart och skrumpen som ett russin inombords. Fast man är feminist och inte äter kött och har ett arbete som ska innebära ansvar och respekt. Man polerar sitt ansikte varje dag och stramar upp stjärten. För sin egen skull, som det så fint heter.

Är det någon som egentligen är den där personen som man ser ut att vara utåt? Är det någon som, trots sina fina värderingar och underbara liv, inte någonsin lutar sig mot chefen vid bardisken och kuttrar lite för en öl. Eller slänger de tomma konserverna man käkat ur för att slippa diska, rakt i sopkorgen. Eller tycker att kollegans baby är skitful. Eller som aldrig någonsin tänker att man fan hatar någon bara för att den personen råkade vara snyggare än man själv. Kan man alltid skylla på sin dåliga självkänsla. Eller sin dåliga karaktär. 

Jag tror inte att jag gör det. Jag låtsas bara att jag inte är sån. För sån är jag också. 

Sorry. 

 

 

 


Jag är ledsen

2018-10-04 [23:23] 

Han satt tre bord bort met ansiktet vänt åt mitt håll. Som vanligt med sina polare. De var fyra stycken och såg ungefär likadana ut. Islänningar allihop. Då och då kollade de åt mitt håll men jag låtsades inte se det. Mitt sällskap var ganska högljutt. Öl, gamla historier och stället spelade klassiker från 80-talet. "Don't dream it's over" rullade över de mörkbruna sofforna och borden. Det var rätt fullt. Jag hade druckit fem öl kanske och kände mig i bra form. Jag la armen om Markus axlar och frågade vart vi skulle dra. Han hade någon idé men jag lyssnade inte riktigt. Jag hade tittat upp och mött hans blick. Lät mina ögon suga sig fast lite i hans innan jag böjde mig mot Markus ansikte igen. "Vart går vi!?" skrek jag, lite högre. Markus himlade med ögonen för att visa att han inte tänkte upprepa det han sagt. "Köp sprit istället!" sa han och tryckte sitt kort i min hand. Han behövde inte säga koden till mig längre, jag kunde den. Jag reste mig från stolen. Klackarnas klickande mot golvet drunknade i musiken när jag gick bort till baren och beställde en Famous Grouse och en stor stark. Famous Grouse kan vara det vidrigaste som finns, och han skulle dessutom ha is i, reflekterade jag, innan jag vände tillbaks till bordet. Återigen kände jag hans blick på mig, men jag tittade inte åt hans håll. Han hade en vit t-shirt, jeans och en svart jacka. Han såg rätt stylish ut, i alla fall jämfört med det övriga sällskapet. Festens fuckboy. Hela branschens kanske, vad visste jag. Jag visste bara det jag fick veta sist vi sågs och att Markus hade antytt att han var något åt det hållet. Trots frugan. Inget vidare snyggt. Men han hade på något sätt slagit rot i mig och det var svårt att göra något åt det. Jag ställde ned drickan på bordet och Markus skrek att vi skulle till något ställa som hette "Sliver". Jag hade aldrig hört talas om det. Å andra sidan hade jag nog aldrig varit i Jönköping tidigare. Inte vad jag mindes i alla fall. Markus var tjatade på om stället och jag insåg att jag behövde hämta min jacka på rummet. Innan jag gick upp bad jag Markus att önska "Careless Whisper" och han reste sig muttrande och gick bort till baren. Jag drack min öl ganska snabbt, samtidigt som George Michael och vad som förmodligen var en saxofon, fyllde lokalen. Jag tog kortet ur Markus kavajficka när han kom tillbaks och ropade något om jackan innan jag gick iväg mot entrén och hissarna. Hotellet var rätt fräscht. Man kunde nästan spela sig i hissdörrarna och entrén var ljus och fräsch. Jag tryckte på knappen och dörrarna öppnades nästan genast. "Em!". Hans röst bakom mig. Jag visste det utan att ens vända mig om. Han klev upp vid min sida och vi gick in i hissen tillsammans. 

Det var ett lite dämpat ljus där inne. Han ställde sig med ryggen mot väggen. "Jag behöver ladda telefonen" sa han. Jag log snett. "Jasså", sa jag bara och höll fast hans blick. "Tack för senast". Han log tillbaks. "Tack själv. Vilken våning bor du på?". "Fyra". "Jag med". Luften hade tjocknat lite, det var svårare att andas. När hissdörrarna öppnades gick vi först till hans rum. Han kom ganska snabbt tillbaks ut igen och vi fortsatte till mitt rum. De var kolsvart när vi öppnade men jag gick bort till fönstret och tände en golvlampa som stod där. "Sitt" sa jag och visade med handen mot sängen. "Men sitt på den sidan, där sover jag, Markus sover på den andra". Han stirrade på mig. "Sover ni tillsammans?" sa han och lät uppriktigt förvånad. "Ja" svarade jag lätt och gick in i badrummet. "Varför sover du inte med mig istället?". Jag öppnade min sminkväska och började bättra på ögonskuggan. "Det finns nog ganska många bra anledningar till det hörrdu du" sa jag. "Vad står det på din tatuering?" frågade han. Och jag log lite när jag tänkte på sist vi setts, och jag snabbt dragit upp tröjan över ryggen och blottat gadden. Men jag hade vägrat att svara på vad det stod. "Ditt namn!". Han svarade inte men han satt på sängen när jag kom ut. "Vill du ha vin?" frågade jag och hällde upp lite av boxvinet som Markus tagit med sig i två glas som stod på ett litet skrivbord. Han svarade inte på det heller, men han tog emot glaset, och jag satte mig på sängkanten i skräddarställning med fötterna uppdragna under mig och tittade på honom. Han var söt, han hade ett fint ansikte. Inte så manligt egentligen, utan lite uppnäsa, men ändå fina drag. Hans ögon var blå. "Hur gammal är du egentligen?" frågade jag. "34" sa han. "Oj, då är du äldre än jag trodde". Han skrattade. "Ser jag så gammal ut?". Jag log "nej. Nej, det gör du inte". Vi satt tysta så ett tag. Luften var fortfarnade tjock, som rök. "Hur är det?" frågade han tillslut. "Jag menar... hur är det med Jonathan, och dig. Är det bra?". Jag höll kvar hans blick. "Ja, det är bra. Och Sigrun?". "Det är bra" sa han. "Du kommer ju få träffa honom på tävlingen om några veckor" sa jag. "Neeej" sa han, men han log och gned sig över kinden med handen, som om han plötsligt fått ont. "Jag kommer inte klara det". "Äsch" sa jag, "Varför det?". Han såg på mig igen. "För att han har dig". Jag kände hur jag började andas snabbare. Hans ögon borrade sig in i mig. Det sköt som blixtar genom magen. "Vi måste gå" sa jag och ställde ifrån mig glaset på bordet igen. "Ja" svarade han, och till min förvåning reste han sig upp. Han verkade ha självkontroll. Jag drog på mig jackan vid dörren och tryckte ned handtaget. Då sa han det igen. "Em". Hans hand om min handled. 

Jag vände mig om. Han var bara några centimeter ifrån mig. Jag vände upp ansiktet och hans läppar mötte mina. Det var en perfekt kyss. Han var lite längre än jag, och hans läppar, hans tunga som bara snuddade vid min, hans hand som landade på min kind, tummen som strök över min hud. Jag kunde inte låta bli. Jag andades häftigt, hjärtat slog. Han tryckte sig mot mig, mot väggen. Jag kände mot mitt lår att han var hård. Hans händer krängde av jackan från mina axlar. Den föll till golvet och hans händer gler över mina armar. Jag andades i hans mun, med hans läppar mot mina, och hans hand fortsatte in runt min nacke. Kramade försiktigt. Det var länge sedan det känts som att jag ändå tappat kontrollen. Det liksom gungade under mig och jag böjde ned huvudet. Hans panna mot min. Hans fingrar strök forfarande över huden i min nacke. Men han sa inget. Vi stod så ett tag. Sedan sa han "jag gillar dig. Mycket". Jag ville strypa mig själv. Men jag sa det ändå. "Jag gillar dig med, det är det som är problemet". Han släppte taget. Lät handen mjukt glida ned från min nacke, snuddade min axel. Det skrek i kroppen. Jag ville hans mun, hans händer, hans tunga. Jag ville att han skulle klä av mig, ta på mig, jag ville ha honom i mig. Hela kroppen bultade av lust. Men han hade släppt mig, och jag måste gå. "Jag måste gå", sa jag, fortfarande med pannan mot hans. Hans fingertoppar strök över min kind, som om han inte heller kunde låta bli att röra. Hans mun var så nära min att hans läppar nästan snuddade vid mina. Jag vill ha dem överallt. Sedan nickade han. "Ja, vi måste gå". 

På väg ned i hissen stod vi på varsin sida. Vi släppte inte varandra med blicken. Det rörde sig i min kropp. Värme som snurrade som varm olja inuti. Jag hade svårt att tyda hans ansikte. Han såg nästan ledsen ut. Men det var nog egentligen jag. Som var mest ledsen.  

 

 

 

 

 

 


Jag hoppas

2018-05-15 [23:12] 

Hur kan åtta år gå upp i rök. Det var som ett vinddrag. Dina kinder, hur du nickar lite när du pratar. Och hur du ställer frågor till mig om världens mysterier. Som om det vore en självklarhet. Att du och jag pratar så. Fast vi inte känner varandra längre. Och två dygn senare sitter jag full i mitt eget hem och lyssnar på Red Hot Chili Peppers, och jag undrar om du fortfarande har kvar affischen på dem över din säng. För att den var sådär snyggt pervers som du. Hela jag vill suga upp all din perfektion. Hur ditt leende speglar mig, hur dina miner är som formade efter mitt ansikte. Du är ett spöke, och det öppnas direkt en bro mellan våra huvuden.

Nu

Sitter 

Hon

Här

och ångrar sig. Klandrar. Jag tömmer ölen och önskar av hela mitt hjärta att du inte känner såhär just nu. Att det för dig. Var ingenting. Den meningslösa parentes i ditt liv som jag var och förtjänade att vara. Jag önskar dig allt gott. Och jag vet inte mer. Vet inte mer.

Ditt ansikte. 

 


The scene of the crime

2017-09-11 [18:08] 

 Jag är dödstrött när jag går hem. Går som i ultrarapid upp för stentrapporna mellan träden som fortfarande har gröna löv. Jag släpar min väska som om den vägde hundra kilo. Jag mår illa. 

Det är inte bara måndag. Tankarna i huvudet vandrar trögt, snurrar långsamt och irrationellt. Jag känner mig sjuk. Minns hur jag tvättade håret i morse. Fönade det och sminkade mig noga, som om jag behövde klä upp mig. Som om jag försökte bygga ett skal som skulle skydda mig från alla minnen. Jag tog mig till kungsholmen med tunnelbana fast jag funderade över om klackarna skulle hålla. Det var en bit att gå och den platta rulltrappan i tunneln ned mot blå linjen var lätt att fastna i om man inte var försiktig. Men jag kom fram. Passerade folkhopen som samlats utanför trädörrarna. Gick in och sa mitt namn. Oberört, som om jag var en annan nu. Fast namnet var samma. Det var lika fult som då. Lika slitet. Plastmattor, brunt och grått. Fick prata med en vakt för att jag hade glömt bort koden. De hade väl säkert ändå bytt den. Gick direkt in på toaletten och där var det också. Sig likt. Blått golv i plast. Repor från svarta sulor längst ned på dörren. Den lilla skylten ovanför dörrvredet som på tre språk talade om när dörren var låst respektive öppen. Tvålen som luktade svagt. Jag gick in i rummet mittemot. Soffan var flyttad till kortväggen närmast dörren. Annars var det samma. Samma bokhyllor. De som kom dit 2013, eller om det var 2014. Jag minns inte. Sitter med telefonen. Försöker distrahera mig själv tills signalen kommer. Två korta signaler och rösten. Alla reser sig och jag går sist i ledet genom korridoren. Mot slussen. En kille jag känner lite håller upp dörren och ler mot mig. Han säger något. Jag tittar ned mot spiraltrappan och går in i ljuset. De har valt ett varmt ljus på lysrören. Kanske för att det inte ska verkar för sterilt. Nu ser det mest skitigt och äckligt ut. Ett ersättningsljus. Det finns inget annat, för salen har inga fönster. De är säkert nästan trettio personer där inne. Ansikten som vänds mot oss. Mot ledet. Bakom dem sitter två kriminalvårdare från transport. Några poliser. Jag slår mig ned. Slår upp datorn och skriver. Skriver vad som sägs. Tröttheten sköljer över mig och är närmast bedövande. 

När jag går hem från tunnelbanan dunkar en svag huvudvärk. Jag funderar på om jag någonsin kommer att kunna ha ett jobb igen. Om jag kommer att klara av att sköta något alls utan att kollapsa lite då och då. Ta mina stulna pauser. Ligga hemma i sängen som en urvriden disktrasa med värk i kroppen. Kommer jag att kunna bära ett ansvar igen. Kommer man att kunna lita på mig. Jag vet inte. Jag vet inte. 

Jag vet att J kan lite på mig. Det har jag lärt mig. Aldrig att jag sviker honom igen. Men att leva på honom är inte heller vad jag har tänkt. Under någon av mina många och dyra terapitimmar det senaste året berättade jag för min psykolog att jag har lovat mig själv att vara den bästa flickvännen någonsin för honom, resten av mitt liv. Att jag ångrar att jag lät ett arbete komma emellan oss. Kanske är det också den skräcken jag känner när jag tänker på framtiden. Om den nu finns. 

Det var då det gick sönder. Det var då allt gick sönder. Idag har jag varit på slagfältet. Flera år senare. Fast allt har förändrats ser det likadant ut. Som en gammal relik från när bilen körde av vägen, tåget spårade ur, mitt sinne förvreds och mitt liv krossades. 

Jag lägger mig på sängen. Försöker identifiera mitt eget medvetande. Det snurrar och snurrar och jag vill bort från mitt eget huvud. Men inte bort. Inte bort från J. Inte bort från vårt liv. Mitt liv är en ynnest. Kankse borde jag sluta vara så rädd. Men om jag inte hade varit det så undrar jag om jag hade levt idag. 

 

 


Att förlåta

2017-06-12 [19:48] 

 Jag borde inte läsa min dagbok, för jag äcklas av mina misstag. Jag mår dåligt över min illojalitet och hur jag så fullständigt effektivt utplånade allt som någonsin betytt något för mig. Hur allt föll av, som löven på träden på hösten. Jag var så fullständigt jävla dum i huvudet. Och J. Min fina underbara J. Som om det fanns något i den här världen som kunde överträffa honom. Han är mitt allt. Mitt allt. Det finns inget i den här världen som jag skulle kämpa så för som för honom och för oss. Han är det finaste jag har, och att han fortfarande vill ha mig är ett under.


Att förlåta

2017-06-12 [19:12] 

Det regnar fast solen skiner. Åskan dånar så att porsliner på diskbänken skallrar. Stora regndroppar faller hårt och möter grenarna utanför fönstret. Exploderar av motståndet och faller vidare mot marken. Jag har mått bra länge nu. Med J vid min sida. Som att allt lugnat sig. Jag arbetar varje dag med att förlåta mig själv.

Hur förlåter man sig själv för att ha sårat andra, för att ha satt någon man älskar i en farlig situation. För att ha orsakat livslång rädsla. Hur förlåter man sig själv för att man inte förstod vad livet gick ut på. För att man trodde att människor antingen var onda eller goda, att man själv hade förmågan att påverka världen runtomkring sig mer än litegrann. Hur förlåter man kraven på prestation och att inte ens veta hur det känns att vara nöjd med lite mindre än perfekt. Hur kommer man över att man en gång önskade sig verkliga problem som kunde förklara varför man drog sig undan, som att det man varit med om inte var tillräckligt. 

Jag har så svårt att sitta still. Tankarna flyger och de gör ont. Som att jag hela tiden måste skapa strategier för hur jag ska klara av framtiden. All hjälp man kan få går ut på att hantera inbilliad fara. Vad gör man när den är verklig.

Jag önskar mig lugn, och på något sätt vill jag känna doften av skogsväg och regn igen. Jag vill höra berättelsen om mitt liv formuleras i ord i mitt huvud allterftersom mina sinnen tar in vad som händer. Men jag har inte tid nu. Den inre berättaren har tystnad och ersatts av förvirrade tankar som rusar åt olika håll. 

Jag har lärt mig mycket om livet, men jag önskar att jag visste mindre. Jag vill vara fri igen, men jag orkar inte. Och det finns ingenstans att ta vägen. Jag är bara trött, och jag hoppas att jag väljer rätt den här gången. Att jag inte gör som jag gjort, för vad som helst hade varit bättre. Det fanns stunder då jag tänkte att jag skulle följa min känsla. Men det blev aldrig bra. För känslan var fel. Hur förlåter man det?


Ett faktum

2016-09-21 [13:53] 

Jag minns när jag ringde och han svarade och jag låg i min säng och bara kände att ja, jag känner det. Jag känner det. Jag känner det. 

Jag älskar J. Har alltid gjort. Nu när jag börjar landa, längtar jag inte längre bort. Vi pratade om det, för vi pratar mycket, och jag sa att jag vill vara här och framöver. För han, och livet vi har, gör det lättare. 

Det var inte det jag trodde. Kaoset är detsamma. Men det finns något annat också. Och jag mår faktiskt bra. I perioder gör jag det. Och oron har steg för steg börjat slockna.

Tiden läker. Det var inte bara något de gamla sa. Det är ett faktum. 

Funderade idag på vad andra hade sagt om mig om jag helt plötsligt dött. Vad hade de berättat? Hur hade jag beskrivits? 

Hon var en stark person med auktoritet. Hon var snygg. Hon var en riktig jävla översittare. Hon pratade väldigt mycket om sig själv. Hon hade pondus. Hon var självupptagen. Hon gjorde som hon ville. Hon var oansvarig. Hon ältade saker. Hon blev aldrig nöjd. Hon var smart. Hon hade självdistans och humor. Hon hade ett perfekt liv. Hon var ambitiös. Hon var förförisk och flörtig. Hon lekte med människors känslor. Hon var hjärtlös. Hon hade ett stort hjärta. Hon var lätt att beundra. Hon var lätt att bli förälskad i. Hon var skrytsam. Hon intog rummet. Hon hade en stark röst. Hon tog hand om sig själv. Hon var komplicerad. Hon var otrevlig. Hon hade ett gott mannér. Hon var hård och kall. Hon ljög ibland. Hon dök aldrig upp. Hon var plikttrogen. Hon var en trogen vän. Hon var lätt att störa sig på. Hon älskade J. 

 


Vad jag har lärt mig

2016-09-16 [09:35] 

 Hur jag plötsligt har tillräckligt med lugn, med tid, med kontroll. För att vara stark. Hur en pust av Aqua di gio kastar mig tillbaks till ett ställe som påminner om hur stark jag var, och jag ser inte på det med skam och sorg länge. Jag känner styrkan. Något att jämföra med. Friheten. Hur man börjar landa. 

Jag var så dum, eller ovetande. Jag lärde mig en alltför hård väg - för att vara skitnödigt klyschig - att inte tro på himlen. Man tänker för mycket på den där förändringen, den där dagen, den där prylen, resan eller personen, som ska ändra ens liv. Som ska vara ett rungande startskott på den eviga lyckan. Nej. Det finns Inte. Lycka finns kanske inte alls. Men glädje, trygghet, känslan av att vara nöjd. Den kan bara finnas idag. Och ibland är idag en dålig dag. Men ibland inte. 

Och människor. Människor är inte onda eller goda. De är både och. Alla är det. Och utan sorg måste man konstatera att man inte kan lita på någon. Inte ens på sig själv. Men man kan ha nytta av andra människor, må bra och trivas med dem, känna glädje med dem. Människor är komplexa. Det handlar inte om god eller ond, snäll eller dum, bra eller dålig. Det handlar om hur mycket man äger, och hur mycket man förlorat.

Jag äger mycket. Och jag har förlorat mycket. Jag förlorade min självkänsla och min väg. Mitt liv går ut på att hitta tillbaks. Inte till den rätta vägen. För det är bara jag som bestämmer vilken det är. Utan till den väg jag vill ta.

Det bästa sättet att hitta sin styrka är att ge sig själv förutsättningarna. Tyvärr vet man sällan vilka de är förrän man förlorat dem. Jag har slutat tycka synd om dem som inte kan eller vill hitta förutsättningarna för att vara starka. Jag har slutat tycka synd om någon över huvud taget. För det gör faktiskt ingen skillnad. Jag lyssnar på dem som är äldre, som har erfarenhet. För jag har inte det, men jag håller på att lära mig. 

Hur komplext är livet? Mycket. Och fick jag valet att leva igen efter detta hade jag inte gjort det. Men allt är föränderligt. Kanske även det. 


Lärdom

2016-08-26 [19:03] 

 Jag jag kommit till en punkt där jag inte vet om jag blir bättre eller sämre. Det tar tid att i sinnet montera. De där erfarenheterna man fick på köpet när man utmanade ödet. Men som man inte ville ha.

Jag går från missbruk till missbruk. För är det inte konsumtion så är det sex eller alkohol. Det som dövar sinnet. Och jag känner mig inte smutsig när jag ligger på rygg - trött - dagen är förbi, med en ljusblå stav tryckt mot det öronmärkta stället och får hundra orgasmer. Sen äter choklad. På något sätt inte sorgligare än någon annan. 

För det lär man sig. Att alla är lika dåliga jävla varelser som man själv. Och det vi kallar kärlek är egentligen bara kåthet och behov av trygghet och bekräftelse. Men alla ursäkter måste ha ett namn.

När man blir äldre så lär man sig att känslor inte är någon sanning utan att utfallet av att låta sig styras av dem alltid är helt och hållet slumpmässigt. Därför är det bäst att vara förnuftig. 

Jag slutar jaga för jag har lärt mig att suget efter jakten inte betyder att bytet inte är giftigt. 

Saker börjar spela mindre roll. Man kan inte vinna mot alla. Min manisks sida och mina depressioner är ett personlighetsdrag och ingen störning. Och det är inte så synd om mig som jag tror. Fast mitt agerande varit förklarligt. Det måste jag ändå ge mig själv.

Jag känner inte stressen som påstås förtära min kropp. Också den en bieffekt. Istället köper jag snus och dricker whiskey. Det är tur att man fått behålla sina gamla ovanor i en tid där inget längre är självklart. 

Jag rullar över på sidan. Mobilens skärm har slocknat. Tröttheten är som ett hav. 

När jag var liten trodde jag - på riktigt - att jag var en vacker människa.


Om livet

2016-04-08 [14:06] 

Det ser förjävligt ut i lägenheten. För att inte tala om överallt. Jag går runt och försöker strunta i hur ful jag känner mig, men det är svårt. Det känns som att det mesta är en fasad. J tycker i alla fall om mig, även om han inte gör så mycket för att röja upp här. 

Igår fick jag veta att min gamla gymnastiklärare tagit livet av sig. Helt sjukt egentligen. Att vuxna människor går och hänger sig bara sådär. Jag förstår inte riktigt. För jag är nog mer vuxen nu än vad hon var när jag var barn. Jag undrar om hon satt och kände sig miserabel. Eller om hon drack. Hur hon kom på idén. Men jag antar att det där är något man funderar ut i förväg. Hon kanske grät. Jag har lite svårt att se det framför mig. Hur hon satt där helt ensam och grät i sin soffa. Och kände sig miserabel. Så miserabel att hon ville ta livet av sig. Och dessutom gjorde det. 

Jag har svårt att förstå. Hela skiten. Livet är ju det mest meningslösa projektet man någonsin kommer att ägna sig åt. Alla andra projekt slutar i regel med något posititvt. Att man lyckas och når sitt mål, i bästa fall. Livet slutar ju liksom alltid med döden, och dessförinnan sannolikt ett jävla elände med antingen liggsår och vuxenblöja eller snaran i vardagsrummet. Det sägs att det man uppnår i livet ska vara målet. Men när man dör så har man ju inte glädje av det ändå. Så vad är då grejen, kan man fråga sig. Jag tycker bara att det känns som skit alltihop. Kanske är de så som alla andra också tänker. Kanske tänkte hon så, gamla B, när hon gick och satte sig där i vardagsrummet och tänker att nu ska snaran upp! Eller som morfar, när han gick in i förrådet och sköt sig för ganska exakt två år sedan. Det är väl förbannat att även vuxna människor ska göra sådana här saker. 

Jag har inga fysiska fel. Jag har en del pyskisk instabilitet som jag förbannar när hjärtklappningen kommer och jag mår helt jävla kass och måste sätta mig som ett kolli i min fåtölj och göra massa jävla avslappningsövningar. När jag var yngre ville jag må dåligt för att få uppmärksamhet. Nu vill jag må bra för att få uppmärksamhet. Och kanske inre frid. Typ. 

Ja fattar ingenting. Han ligger bredvid mig på vårt quiltade överkast i lägenheten jag skaffade helt i onödan och lyssnar på mitt meningslösa självdiagnosticerande som jag ju själv hör är helt åt skogen. Jag tror inte på psykiatrin över huvud taget, av den enkla anlendingen att det är människor som har kommit på den. Psykiatrin och alla diagnoser och metoder och bla bla bla. Det enda det bidrar med är att folk som behöver uppmärksamhet får detta och går hem och är nöjda. Egentligen är alla lika stora idioter och hela vetenskapen kring hur hjärnan fungerar är förklarad av människor som inte är ett dugg smartare än du och jag. Jag tror detta, trots att jag varit ett psykfall själv sedan jag var tolv år och besökt otaliga psykologer och gått i KBT och DBT och psykoterapi där vi försökte hitta svaret på min problemi min barndom. 

Vilken jävla bluff.

Livet är till för att uthärdas, säger min chef hårdhudat när han slänger in en mapp till på mitt bord. Jag har precis stalkat min gamla idrottslärare på Facebook för att se om det finns någon minnessida. Det gjorde det inte. 

Livet är till för att uthärdas.